Bilen har haft en lugn helg där den mest stått stilla, sånär som på en kort resa till Max frammåt småtimmarna.
På lördagen gick jag ut och inspekterade bilen lite nogrannare. Jag ville veta hur det låg till med bromsarna bland annat.
Volvo 240 modellerna använder två olika modeller på bromsskivor. Den ena heter ATE och den andra Girling. så det gäller att välja rätt modell för just min bil. Vad det egentligen är för skillnad på dom det vet jag inte men det här ska göras efter boken, så att säga.
Någon bra servicehandbok hade jag förstås inte än, jag har inte hunnit till Biltema. Men jag har haft stor hjälp av den här sidan.
http://www.svenska200klubben.se/
När jag stod där lutad in i motorhuven så kom en granne fram. En äldre gubbe i vita tenniskläder. "Hur går det med pärlan?" frågade han. jotack det gick väl bra. Jag berättade att jag precis köpt bilen, och sen snackade vi lite grann. Han hade ju förstås haft en likadan förr i tiden, och hjälpte mig hitta vart det står vilken typ av bromsar det är. Det sitter en liten servicelapp under bakrutan i bakluckan. Det står 1 för Girling och 2 för ATE. Mina bromsar är tydligen Girling. Tyvärr är det den dyrare av dom två. Men den är säkert bra. Skivan på vänster fram är lite för tunn så det ska bli nytt.
Måndag.
Nu var det så dags att ta sig till Biltema och införskaffa bromsskivor och klossar, samt lite välbehövliga verktyg. Jag har tillexempel inget fälgkors, bara en sån sak.
Resan till Biltema visade sig bli ett litet äventyr i sig och gav mig en fingervisning om hur viktigt det är att kontrollera fordonet nogrannt. Till mitt försvar får jag säga att jag ännu inte hade en ordentlig servicebok och därför inte vet vad som är vad.
Biltema ligger inte så långt bort. Från där jag bor tar man smidigast E4:an. Mitt på motorvägen lägger jag märke till en sak som gör mig lite orolig, Temperaturen stiger snabbt. Det tar inte lång stund innan det kokar ordentligt under huven. Nu är grejen den att bilen är ju fortfarande avställd och inte besiktad, därför vill jag som ni säkert förstår inte bli stående mitt på motorvägen. Tänk om en polisbil kör förbi och knappar in regnummret på sin lilla dator? det skulle bli mycket dyrt misstänker jag. Så jag drog på till nästa avfart och tog mig in på en liten avtagsväg där jag stannade. Nu ångar det friskt från motorrummet och det rinner kondens från huven när jag öppnar. Men det verkar i alla fall inte vara nåt som smält. Vi hoppas på det i alla fall :)
Det visar sig att jag i alla fall nästan kommit fram. Jag stod nu straxt utanför industriområdet, sisådär 3 km från Biltema, så jag bestämde mig för att ta en promenad. Låta bilen kyla av sig under tiden. Så jag knallade in till varuhuset och köpte mina bromsskivor och några verktyg. Hjulmutternyckel och skiftnyckel fick jag med mig därifrån. Egentligen hade jag tänkt köpa en domkraft också, men det får faktiskt vänta nu, det räcker gott och väl att släpa bromsskivorna till bilen. Girlingskivorna är tjockare än ATE. Varje skiva består av två skivor som sitter ihop med en mängd stift så att det blir mellanrum mellan skivorna. På så sätt är dom ventilerade. Bromsklossarna (två på varje hjul) tar i varsin skiva med luft på andra sidan, och förhoppningsvis ska det göra att dom håller bättre.
En annan sak, och troligen det viktigaste av allt som jag köpte där, var Haynes gör-det-själv handbok.
En guldgruva.
Med den kommer jag kunna meka på riktigt. Det första jag kollade upp var hur kylaren ser ut och fungerar. Jag har aldrig riktigt satt mig in i hur en kylare är byggd. På 240 sitter det ett expansionskärl till höger i motorrummet. När motorn är kall är den så gott som tom, all vätskan är inne i motorn. När motorn blir het så expanderar kylvätskan, och då stiger nivån i expansionskärlet.
Väl tillbaks vid bilen så funderar jag på hur att göra. Den är kall nu och det är inte särskilt lång väg hem, så jag bestämde mig för att försöka köra en bit och se hur långt jag kommer. Dum idé kanske men det blev rätt roligt. När temperaturen gick upp på rött igen så stannade jag till vid vägkanten för att låta den svalna. Jag kom halvvägs hem, så jag tänkte att jag låter den kallna så kör jag sista biten sen. Hemma kan jag fylla på vatten. När jag står där upptäcker jag att det är lite vatten i diket brevid mig. Och får en idé.
Det var tur att jag kollade på McGuyver när jag var liten. Jag hade i alla fall en liten petflaska i bilen, så jag tömde den och fyllde den med dikesvatten. Det kan man ju inte hälla rätt ner i kylaren eller hur? Fullt med smuts och grejer. Så jag tog av mig ena strumpan och filtrerade genom. Som i den där ölreklamen med Robert Gustafsson för ett par år sen. Det blev inte hundraprocentigt, men fan, när jag drog igång motorn igen så höll den temperaturen. Och så var det bara att köra hem. No worries.
Det första jag gjorde när jag kommit hem var att tömma ur kylaren och fylla på nytt.
Enligt Haynes skulle det finnas en ventil på motorblocket för kylvattnet. Jag letar och letar men inte hittar jag nån ventil heller. Den finns utritad på en skiss i boken, men det måste vara en annan modell än min. Typiskt. Så det jag får göra är att lossa på den nedre kylarslangen. Tyvärr hade jag ingen nutternyckel i rätt storlek. Slanglåset sitter riktigt otympligt till så jag nådde inte med skiftnyckeln eftersom den var för stor, och nån 7mm nyckel hade jag inte. Så operationen får vänta en dag.
Nästa dag gick jag istället till Claes Ohlsson och köpte på mig ännu fler verktyg. Ett knippe nycklar i olika storlekar, ett par hylsnycklar och skruvmejslar (alltid bra att ha) och sånt smått och gått.
fortsättning följer...
tisdag, juni 19, 2007
fredag, juni 15, 2007
Inköpsresan
Natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag med ett ryck och en fix idé i huvudet. Jag ska köpa en bil!
Tänk allt jag skulle kunna göra om jag hade en bil, jag skulle kunna ge mig ut och bara köra, skita i allt och i trista Uppsala. Jag har tröttnat på den här stan och vill ta mig vidare. Min första tanke var att köpa en skitbillig bil och bara dra iväg. Jag har en och en halv vecka kvar på semestern, jag skulle kunna ge mig ut och se sverige!
Jag kunde ju inte somna om nu, så jag drog igång dumburken och började bläddra igenom blocket.se
uppsala län
bilar
0-5000 kr
Sisådär 30 svar. Okej jag vet inte mycket om bilar, jag har vart med farsan och mekat lite då och då men ärligt talat har jag nog varken bidragit nåt eller lärt mig särskilt mycket. Däremot har min hjärna ett sätt att sålla och ganska snabbt bestämma sig för vad den gillar och inte. Den ger inte mycket till förklaring, men snart var det bara volvobilar som jag satt och kollade igenom.
740? För kantig.
245? Här börjar det likna nåt.
142? Härlig stil men ovanlig, nästan bara renoveringsobjekt i den här prisklassen och jag vill ha ett minimum av meckande.
240, nu börjar nåt ta form i huvudet.
Vid det här laget har två annonser blivit sparade. En 244 och en 245. 245:an är ju en kombi, och 244 en sedan, men annars är det exakt samma bil. Det som lockar är dom mer böljande linjerna, än den senare 740:s väldigt knivskarpa kanter. Kombi är ju praktiskt men jag vill ha en kul bil, det måste bli en sedan!
Det som är kul med 240-serien är att den är så pass vanlig. Under dom två decennier, från -74 till -93, som modellen tillverkades byggdes mer än två och en halv miljon, nästan tre miljoner bilar. Det påstås att på nittiotalet var var tionde bil man mötte på de svenska landsvägarna en 240. En klassiker således. eftersom jag är en sån obotlig romantiker så var det nåt i det här som tilltalade mig.
Således ringde jag morgonen därpå till killen med 244:an. En blå sedan som stod i Enköping. Det visade sig att han inte bodde där längre och kunde inte komma till Enköping förrän på lördag. Bakslag. Det är torsdag och jag vill köpa en bil idag. Jag sa ändå att jag skulle komma på lördag och kika på bilen, sen gav jag mig tillbaks till blocket. Jag får utvidga sökningen till de omgivande länen, tänkte jag. Södermanland och Västmanland är jag ju bekant med och det är lätt att ta sig fram där, så jag letar på.
Och det tog inte lång tid förrän jag hittade den. En 244GL iklädd en jävligt ful och iögonfallande gul lack. rost på nederkanterna men inte så mycket i övrigt. Automatväxlad, -82:a, ett år äldre än mig! 4000.- ville han ha för den, och den står i Eskilstuna...
Jaja, jag är inte den som backar för ett äventyr, snarare tvärtom! jag ringde killen på momangen och frågade om jag får komma och kika på den imorrn fredag. Jodå det går bra. Killen lät väldigt ung, det visar sig att han köpt den billigt av en släkting till att han skulle ta körkort. Men sen kuggade han teoriprovet och bestämde sig för att sälja bilskrället. Den har gått felfritt dock, lovar han.
Fredag morgon.
10:30 masar sig Calle till slut upp ur sängen. Måste kolla tågen till Eskilstuna. Hmm nästa går 11:50, perfekt! In i duschen och borsta tänderna.
På tåget fick jag sitta brevid en jättetjock tant. Typiskt! Varför får jag alltid sitta brevid fläskberget? På centralen i Stockholm köpte jag en Rockytidning och gick och satte mig direkt på tåget, en dubbeldäckare. Vips så var jag i Eskilstuna.
Bussen gickförbi parkeringen där bilen stod och den gula lacken syntes direkt. Jag kollade upp adressen på eniro.se på karta och flygfoto innan jag åkte, så jag kände igen mig direkt när jag var framme. Där mötte jag Andreas, 18 och hans flickvän. Killen var typ punkare vilket jag tyckte var skitroligt! Jag gjorde en snabb inspektion av bilen, kollade hjulhusen och underredet för rost. Öppnade huven och kollade motorn. motorrummet var mycket rent och snyggt vilket var en trevlig överraskning. Det visade sig att killen som ägt bilen innan lillgrabben var mekaniker på volvo, och det märktes för den var i bättre skick än jag förväntat mig. Fast för 4000 hade jag inte förväntat mig alltför mycket.
Undertill såg det väl volvo ut... men inte katastrof. Inredningen går i ljusbrunt vilket inte är snyggt men matchar lacken. Andreas hade försökt sig på att byta högtalarna men slutat halvvägs, så det är lite hål i dörrarna. Dessutom är det bandspelare i, vem har kassettband idag? Jag får fixa en ny stereo helt och hållet.
Nåja
Upp till bevis, kan kärran rulla?
Nej visade det sig. "Går som en klocka" hade killen skrivit i annonsen, men nu startade den inte alls. Gav inte ifrån sig minsta hostning, batteriet var helt dött. Lyckligtvis hade killens brorsa sin bil på samma parkering. Så efter att ha tillförskansat oss nycklar drog vi igång den med startkablar, och nu kickade den igång. Första gången i alla fall :)
Motorn spann som den skulle och lät riktigt bra, till jag ströp choken. Det tog livet av den. Nästa gång vi försökte med kablarna så startade den inte alls. Andreas började se lite orolig ut. "Vänta, jag ringer killen som jag köpte den av, han som jobbar på volvo!"
hehe
Så volvokillen kom förbi med hela familjen (dom skulle ut och storhandla sen) och började pilla lite på säkringarna. Sedan drog han igång den på kablar igen och se, underverk! Bilen gick igen. han dumpade också av ett annat gammalt batteri, för det som satt i var uppenbarligen helt dött. Jag bestämde mig för att ta risken och köpa skrället, det ska väl gå att få fason på den om jag bara kan få den till Uppsala. Så med motorn gåendes skrev vi på pappren och jag lämnade över sedelbunten. Killen hämtade också upp vinterdäcken som jag stuvade i bakluckan. Två av däcken var trasiga och måste bytas, men han hade två nya däck utan fälgar. Så det är bara att byta, sätta dom nya däcken på dom gamla fälgarna. Eller hur? Visst. Jag tog dom två lösa däcken i baksätet.
Så var jag då ägare till en 25 år gammal gul volvo. Hurra! typ. Spännande i vilket fall. Jag satte mig bakom ratten och rullade iväg. Oj jag hade nästan glömt hur det var att ratta en bil utan servostyrning! Men det går fint, och motorn spinner bra när den väl är igång. Automatväxlat är ju väldigt simpelt att köra. Det är också bra eftersom man inte får kärringstopp, vilket jag inte vill ha i en bil som inte går att starta.
Bilen är avställd, inte besiktad och inte försäkrad, så det är bäst att sätta fart mot Uppsala nu och hoppas att jag inte blir stoppad. Väl uppe på E20 är det inga problem.
Lite saker jag la märke till under körningen.
Bromsarna behöver gås igenom så snart som möjligt. Det gnisslar hemskt antingen fram eller bak. Bilen drar också smått åt vänster. Troligtvis defekt på bromsarna. undrar om det är skiv eller trumbromsar på den här? Jag måste köpa en riktig servicebok så jag kan börja mecka lite.
Vindrutetorkarna är döda också, så det är tur att solen skiner idag. Det kanske är en säkring eller kabelfel, eller så är själva torkarmotorn död. Jag har hjälpt farsan att byta torkarmotorn på en av citroënerna en gång. Borde inte vara för svårt, den sitter mycket mer tillgängligt till på den här volvon.
I strängnäs bestämde jag mig för att stanna på en mack och kolla läget. Det var dåligt med luft i däcken, vilket Andreas påpekat. Dessutom behövde jag tanka om jag skulle ända till Uppsala. Först ställde jag mig på en ruta och stängde av motorn. Måste kolla om den laddat nåt, ifall batteriet tar sig. Icke, det är helt dött och här står jag på en mack vid E20. Men jag hade ju ett annat batteri som jag fått med av volvo-killen så jag lånade en skiftnyckel av mack-personalen och bytte snabbt ut batteriet. Och se! Bilfan startar helt av sig själv!
Det är som en helt ny bil.
Jag kollar däcken och får konstatera att det var bra att jag gjorde det. Höger bak är på nästan 2 bar, medans vänster bak bara har knappt 1.2 bar. Bilen är ju sne!
Men luft är gratis.
Lite mer soppa, så är bilen igång igen, och nu startar den ju för egen maskin också. Seger!
Vägen hem är riktigt trivsam, 55:an, en väg jag känner som min egen bakficka. Nytt depåstopp på mackedonken i Enköping, sen raka vägen hem. Hemma möts jag av en trevlig överraskning, dom har asfalterat min parkeringsplats!
Efter ett grävjobb som hade med E4-avfarten förbi mitt område att göra, så var min del av parkeringen en grusplan. Men nu färsk svart asfalt.
Så var första resan med min egen bil avklarad. Äntligen har jag en bil som är min egen och inte kommer från min farsas rostiga bilsamling. Den är inte vacker, men den har charm. Vi får se vad som blir av den. Första etappen blir att försöka få den igenom bilprovningen.
Tänk allt jag skulle kunna göra om jag hade en bil, jag skulle kunna ge mig ut och bara köra, skita i allt och i trista Uppsala. Jag har tröttnat på den här stan och vill ta mig vidare. Min första tanke var att köpa en skitbillig bil och bara dra iväg. Jag har en och en halv vecka kvar på semestern, jag skulle kunna ge mig ut och se sverige!
Jag kunde ju inte somna om nu, så jag drog igång dumburken och började bläddra igenom blocket.se
uppsala län
bilar
0-5000 kr
Sisådär 30 svar. Okej jag vet inte mycket om bilar, jag har vart med farsan och mekat lite då och då men ärligt talat har jag nog varken bidragit nåt eller lärt mig särskilt mycket. Däremot har min hjärna ett sätt att sålla och ganska snabbt bestämma sig för vad den gillar och inte. Den ger inte mycket till förklaring, men snart var det bara volvobilar som jag satt och kollade igenom.
740? För kantig.
245? Här börjar det likna nåt.
142? Härlig stil men ovanlig, nästan bara renoveringsobjekt i den här prisklassen och jag vill ha ett minimum av meckande.
240, nu börjar nåt ta form i huvudet.
Vid det här laget har två annonser blivit sparade. En 244 och en 245. 245:an är ju en kombi, och 244 en sedan, men annars är det exakt samma bil. Det som lockar är dom mer böljande linjerna, än den senare 740:s väldigt knivskarpa kanter. Kombi är ju praktiskt men jag vill ha en kul bil, det måste bli en sedan!
Det som är kul med 240-serien är att den är så pass vanlig. Under dom två decennier, från -74 till -93, som modellen tillverkades byggdes mer än två och en halv miljon, nästan tre miljoner bilar. Det påstås att på nittiotalet var var tionde bil man mötte på de svenska landsvägarna en 240. En klassiker således. eftersom jag är en sån obotlig romantiker så var det nåt i det här som tilltalade mig.
Således ringde jag morgonen därpå till killen med 244:an. En blå sedan som stod i Enköping. Det visade sig att han inte bodde där längre och kunde inte komma till Enköping förrän på lördag. Bakslag. Det är torsdag och jag vill köpa en bil idag. Jag sa ändå att jag skulle komma på lördag och kika på bilen, sen gav jag mig tillbaks till blocket. Jag får utvidga sökningen till de omgivande länen, tänkte jag. Södermanland och Västmanland är jag ju bekant med och det är lätt att ta sig fram där, så jag letar på.
Och det tog inte lång tid förrän jag hittade den. En 244GL iklädd en jävligt ful och iögonfallande gul lack. rost på nederkanterna men inte så mycket i övrigt. Automatväxlad, -82:a, ett år äldre än mig! 4000.- ville han ha för den, och den står i Eskilstuna...
Jaja, jag är inte den som backar för ett äventyr, snarare tvärtom! jag ringde killen på momangen och frågade om jag får komma och kika på den imorrn fredag. Jodå det går bra. Killen lät väldigt ung, det visar sig att han köpt den billigt av en släkting till att han skulle ta körkort. Men sen kuggade han teoriprovet och bestämde sig för att sälja bilskrället. Den har gått felfritt dock, lovar han.
Fredag morgon.
10:30 masar sig Calle till slut upp ur sängen. Måste kolla tågen till Eskilstuna. Hmm nästa går 11:50, perfekt! In i duschen och borsta tänderna.
På tåget fick jag sitta brevid en jättetjock tant. Typiskt! Varför får jag alltid sitta brevid fläskberget? På centralen i Stockholm köpte jag en Rockytidning och gick och satte mig direkt på tåget, en dubbeldäckare. Vips så var jag i Eskilstuna.
Bussen gickförbi parkeringen där bilen stod och den gula lacken syntes direkt. Jag kollade upp adressen på eniro.se på karta och flygfoto innan jag åkte, så jag kände igen mig direkt när jag var framme. Där mötte jag Andreas, 18 och hans flickvän. Killen var typ punkare vilket jag tyckte var skitroligt! Jag gjorde en snabb inspektion av bilen, kollade hjulhusen och underredet för rost. Öppnade huven och kollade motorn. motorrummet var mycket rent och snyggt vilket var en trevlig överraskning. Det visade sig att killen som ägt bilen innan lillgrabben var mekaniker på volvo, och det märktes för den var i bättre skick än jag förväntat mig. Fast för 4000 hade jag inte förväntat mig alltför mycket.
Undertill såg det väl volvo ut... men inte katastrof. Inredningen går i ljusbrunt vilket inte är snyggt men matchar lacken. Andreas hade försökt sig på att byta högtalarna men slutat halvvägs, så det är lite hål i dörrarna. Dessutom är det bandspelare i, vem har kassettband idag? Jag får fixa en ny stereo helt och hållet.
Nåja
Upp till bevis, kan kärran rulla?
Nej visade det sig. "Går som en klocka" hade killen skrivit i annonsen, men nu startade den inte alls. Gav inte ifrån sig minsta hostning, batteriet var helt dött. Lyckligtvis hade killens brorsa sin bil på samma parkering. Så efter att ha tillförskansat oss nycklar drog vi igång den med startkablar, och nu kickade den igång. Första gången i alla fall :)
Motorn spann som den skulle och lät riktigt bra, till jag ströp choken. Det tog livet av den. Nästa gång vi försökte med kablarna så startade den inte alls. Andreas började se lite orolig ut. "Vänta, jag ringer killen som jag köpte den av, han som jobbar på volvo!"
hehe
Så volvokillen kom förbi med hela familjen (dom skulle ut och storhandla sen) och började pilla lite på säkringarna. Sedan drog han igång den på kablar igen och se, underverk! Bilen gick igen. han dumpade också av ett annat gammalt batteri, för det som satt i var uppenbarligen helt dött. Jag bestämde mig för att ta risken och köpa skrället, det ska väl gå att få fason på den om jag bara kan få den till Uppsala. Så med motorn gåendes skrev vi på pappren och jag lämnade över sedelbunten. Killen hämtade också upp vinterdäcken som jag stuvade i bakluckan. Två av däcken var trasiga och måste bytas, men han hade två nya däck utan fälgar. Så det är bara att byta, sätta dom nya däcken på dom gamla fälgarna. Eller hur? Visst. Jag tog dom två lösa däcken i baksätet.
Så var jag då ägare till en 25 år gammal gul volvo. Hurra! typ. Spännande i vilket fall. Jag satte mig bakom ratten och rullade iväg. Oj jag hade nästan glömt hur det var att ratta en bil utan servostyrning! Men det går fint, och motorn spinner bra när den väl är igång. Automatväxlat är ju väldigt simpelt att köra. Det är också bra eftersom man inte får kärringstopp, vilket jag inte vill ha i en bil som inte går att starta.
Bilen är avställd, inte besiktad och inte försäkrad, så det är bäst att sätta fart mot Uppsala nu och hoppas att jag inte blir stoppad. Väl uppe på E20 är det inga problem.
Lite saker jag la märke till under körningen.
Bromsarna behöver gås igenom så snart som möjligt. Det gnisslar hemskt antingen fram eller bak. Bilen drar också smått åt vänster. Troligtvis defekt på bromsarna. undrar om det är skiv eller trumbromsar på den här? Jag måste köpa en riktig servicebok så jag kan börja mecka lite.
Vindrutetorkarna är döda också, så det är tur att solen skiner idag. Det kanske är en säkring eller kabelfel, eller så är själva torkarmotorn död. Jag har hjälpt farsan att byta torkarmotorn på en av citroënerna en gång. Borde inte vara för svårt, den sitter mycket mer tillgängligt till på den här volvon.
I strängnäs bestämde jag mig för att stanna på en mack och kolla läget. Det var dåligt med luft i däcken, vilket Andreas påpekat. Dessutom behövde jag tanka om jag skulle ända till Uppsala. Först ställde jag mig på en ruta och stängde av motorn. Måste kolla om den laddat nåt, ifall batteriet tar sig. Icke, det är helt dött och här står jag på en mack vid E20. Men jag hade ju ett annat batteri som jag fått med av volvo-killen så jag lånade en skiftnyckel av mack-personalen och bytte snabbt ut batteriet. Och se! Bilfan startar helt av sig själv!
Det är som en helt ny bil.
Jag kollar däcken och får konstatera att det var bra att jag gjorde det. Höger bak är på nästan 2 bar, medans vänster bak bara har knappt 1.2 bar. Bilen är ju sne!
Men luft är gratis.
Lite mer soppa, så är bilen igång igen, och nu startar den ju för egen maskin också. Seger!
Vägen hem är riktigt trivsam, 55:an, en väg jag känner som min egen bakficka. Nytt depåstopp på mackedonken i Enköping, sen raka vägen hem. Hemma möts jag av en trevlig överraskning, dom har asfalterat min parkeringsplats!
Efter ett grävjobb som hade med E4-avfarten förbi mitt område att göra, så var min del av parkeringen en grusplan. Men nu färsk svart asfalt.
Så var första resan med min egen bil avklarad. Äntligen har jag en bil som är min egen och inte kommer från min farsas rostiga bilsamling. Den är inte vacker, men den har charm. Vi får se vad som blir av den. Första etappen blir att försöka få den igenom bilprovningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
